Kristian Lundberg (1966–2022)

I really like this book. Kristian Lundberg is one man writing about one city in one country. But he could just as well be writing about every city in every country. As an American living in Europe, I can identify with practically everything he writes beginning with the title: "This is not my country". I have watched, speechless, as the country I was born in has become a different country. A totally different country. Or perhaps it never was the country I thought it was and was brought up to show more believe that it was.
I'll long remember the final words in this book. "How could this happen? When did we turn our heads and stop looking?" show less

Nu är det måndag och ingenting skall tas ifrån oss som vi inte själva valt att lägga undan

Kristian Lundberg är förbannad, och det med rätta. Han ser så mycket som går fel, så mycket som går bakåt; arbetsrätten som luckras upp, segregeringen som ökar både mellan klass och etnicitet, det fysiska och ekonomiska våldet mot kvinnor och barn som tillåts fortgå och öka, avhumaniseringen av dem som har det sämst, blindheten och handlingsförlamningen hos dem som inte har det. show more Var är arbetarlitteraturen, var är handlingsviljan, var är planerna, var är medmänskligheten, frågar han - ironiskt nog läser jag detta ett par dagar efter att Jimmie Åkesson hävdat att SDs rasism i själva verket är just medmänsklighet, dagen efter att jag själv skrivit den här krönikan.

Den som skriver blir också den som definierar världen. Den som säger "bli ljus" är också den som tänder den första facklan.

Tyvärr, liksom alla krönikesamlingar - boken består av en salig blandning av längre essäer, korta blänkare, dikter, skisser till självbiografi, alla odaterade - blir det lite splittrat. Inte så att någon av delarna egentligen är märkbart sämre, men jag saknar något genomgående, någon konkret... handlingsplan är mycket att begära av en författare, förstås, men nu har han ju ordet här, vad skulle han vilja se i stället?

Men ändå. Starkt.

Det finns ingen som tänker att man blir människa just genom att vägra det omänskliga. show less

Kristian Lundberg, a fairly successful writer, is caught up in debt and finds himself drawn back into the world he once came from – uneducated manual labor. Working by the hour doing dirty, heavy work down in Yarden – the Malmö docks – and barley making ends meet is in a way like coming home. Soon those years of writing for a living seem like a parenthesis, and the memories of growing up poor with a schizophrenic mother come bubbling up to the surface. Stealing twenty minutes of show more writing every morning, Lundberg writes a slim book that is a meditation on poverty, on climbing and sliding in the class structure, on mental illness, on anger and on the harsh reality of an economic climate that is gearing more and more towards a temporary workforce. The collective punishment. The extremely monotonous work. How you can get tossed out on a whim.

This is really an extraordinary novel. Written in a harshly poetic language, it’s dense and full wrath, sadness and insight. There’s nothing vain or coquette about Lundberg’s descent into the lowest levels of society or his memories of a really tough childhood. It just is. There’s a sense of naked honesty here that really moves me. The book has been a big success among the critics, and I can only hope it serves to buy Lundberg more writing time. But I think this is a book he’ll find it hard to ever match. show less

Poetic, but read the cover and you got the book