Detta är min favoritbok på grund av hur man får följa uppväxten i Afrika under fattiga förhållanden, och där möta människan och landet, inte bara problem.

Genom att läsa Rotlös kan man få en unik inblick i fattigdom, en önskan om utbildning och kvinnors situation. Tambua är en ung tjej som inte vill något annat än att få en utbildning så att hon kan hjälpa både henne själv och hennes familj. Men familjen är mycket fattig och har inte råd att skicka sina barn till skolan. De får ekonomiskt stöd från Tambuas farbror Bakamukuru som har turen att, genom att visa en enorm flit, få en gedigen utbildning först på en missionsskola. Och har därefter skickas först till Sydafrika, och senare till England för att fortsätta att lära sig och skaffa mer kunskap. Detta så att han, som är rektor vid missionärsskolan kan lära ut till sina landsmän.

Trots den finansiella hjälpen från farbrorn är det inledningsvis i huvudsak Tambus bror som får gå i skolan medan Tambua, efter att ha varit i skolan i ett år, måste stanna hemma de åren Bakamukuru är i England för att få vidareutbildning. Hon vill gå i skola så mycket, och önskar inget hellre än att lära sig saker och komma ut ur fattigdom och den stora fattigdom hon lever i varje dag. Så, utöver sitt tunga arbete på gården har hon sin egen lilla fält med majs. Hon har arbetat i gryningen varje dag under ett helt år på detta område för att sälja majs på marknaden och ha råd att gå i skolan. Familjen tror inte hon kommer att lyckas, vilket kräver mycket beslutsamhet och engagemang. Hennes bror verkar vara helt oförstående till hennes tuffa kamp på marken, när han tar en del av majs och ger barnen i skolan gratis. Detta orsakar en ännu djupare spricka mellan syskonen som redan har börjat glida isär när hennes bror inte längre verkar bry sig om familjen efter att han har börjat utbildning på skolan. När Tambua genom att åka med en lärare in till stan för att sälja majsen med hans hjälp, lyckas få en donation till henne terminsavgifter, får hon äntligen medel för att fortsätta i skolan. Men hade det inte varit för hans brors död, kunde hon inte få fortsätta så långt upp i årskurserna eftersom farbror Bakamukuru hade lovat att betala för utbildning för ett av barnen i varje familj, om föräldrarna inte har råd med det. Så det faktum att hennes bror dör, är hennes enda väg till fortsatt utbildning. Och hon är glad, även om det är svårt att lämna sin familj och Nyamarina, floden hon älskade att bada i och som gav henne hopp. Detta medan hennes familj fortfarande är utan hopp att få någon utbildning eller förbättring av sin levnadsstandard.

På missionskolan förstår Tambua att anpassa sig till de seder som är för flickor och hur kvinnor ska bete sig och tycker inte att hon begränsar sig så mycket, är ett anmärkningsvärt undantag ät när farbrorn tvingade mamman och pappan som levt tillsammans i många år att gifta sig i formella högtidsdräkter. Vid detta tillfällr känner Tambua starkt att hon inte vill delta. Men för Nyasha, hennes kusin som bodde i England med sin far, rektorn, i ett par år, är anpassningen mycket svårare. Nyasha har idéer och tankar hennes far inte tycker är lämpliga för en kvinna. Hon vill till exempel gå ut och dansa utan att tänka på hur hon då framstår i andra ögon. Det visar sig också att även Bakamukurus fru, Maiguru, som är högutbildad med en magisterexamen och arbetar som lärare, måste krympa sig själv att passa in i hur kvinnan ska vara. Tambua känner alltså att hon måste ta varje tillfälle till utbildning även om det innebär att hon inte kan se sin familj och vänner så mycket, hon får bara en chans, och kan inte låta den gå förbi henne. Utbildning är svaret på hennes drömmar om ett annat liv och hennes förhoppningar om att kunna hjälpa sin familj. För dem som är modiga, som moderns syster, är ett annat sätt att få vad du vill att stå upp för dig själv och inte vika ner sig, systern är fattig, och dessutom ogift och gravid, men får ändå på kvällstid en utbildning efter att ha frågat Bakamukuru om en vanligt jobb så hon kan bidra till att stödja familjen.

Läsning är för Tambua ett sätt att utvecklas till den kvinna hon vill vara. Tambua säger att hon läst allt från Enid Blyton till systrarna Brontë, och att allt gjorde intryck. När hon var upptagen i böckerna, visste hon att det handlade om att bilda sig, och var fylld med ett tack till författarna för att de tog henne till platser där ingen frågade om god smak etc. Nyasha introducerar Tambua till att läsning också är ett sätt att uppleva andra kulturer. Nyasha säger att hon läser böcker om verkliga människor och deras öden, om förhållandena i Sydafrika, araberna, japanska, brittiska och nazisterna. Nyasha hade visserligen mardrömmar om dessa saker, om dessa grymheter, men hon fortsätter att läsa ändå. Det finns så många saker hon vill veta, om judarnas anspråk på Palestina var rättmätiga, om monarkin var en rättvis form av regering, hur livet var före kolonisation och så vidare. Men Nyasha säger till Tambua att njuta av sina berättelser, det vill säga romaner hon läser av systrarna Brontë etc, så länge hon kan eftersom de inte är nog för att förstå en annan kultur. Här har Nyasha dock helt klart fel, även när man läser en berättelse kan få en inblick i en kultur och skapa förståelse. Detta är precis vad denna roman gör!