Jacques Werup (1945–2016)

I rockhistorien råder ingen tvekan. Det är debutplattan, helst primitivt inspelad, som är äkta vara. Det som sedan följer är nästan undantagslöst en resa ner i lika välproducerade som publikfriande försök att återskapa den ursprungliga stämningen. Något av samma ungdomskult finns i mindre skala inom litteraturen, debutanter är alltid nyhetsstoff. Gamla författare är, tja, först och främst gamla.

När nu Jaques Werup släpper sin 42:a bok, provokativt betitlad ”Trötta show more mäns skönhet”, kan jag inte låta bli att värma upp genom att läsa hans förstlingsverk ”Ett å … Två å … Tre å … Fyr!” från 1971. Här häcklar Werup den äldre (naturligtvis) kollegan Tranströmer som innan han ”sticker gåspennan i språket” måste ”kröna sig med en imiterad Goethe-peruk”, gisslar den politiskt omedvetna medelklassen och härleder allt ont till Amerika vars frihet består i möjligheten att ”alltid sälja någon annan.”

Skramligt värre. Men det var då det. Snart nog mjuknade tonfallet. ”Acceptera din ofasthet i sakfrågorna. Lev klokt med din ombytliga karaktär”, skriver Werup i en av sina diktsamlingar från 80-talet. Och nu, 2008, överröstar tvivlet allt annat. Så här låter det i titeldikten i den nya samlingen:

Vi är många som vanställt
våra förmodanden till påståenden
och kuvat varandra med åsikter
ur katalogen av privata referenser.

(…)

Få är de vackra avundsvärda
som vapenlösa ger sig
inåt och kapitulerar
för sina enda fiender, sig själva.

Ja. Så kan ”Trötta mäns skönhet” också läsas som en enda stor kapitulation. En kapitulation inför livet och den död som ofrånkomligen rycker allt närmare. Med dikttitlar som går från ”Läppar torkade, ögon slocknade” till det mer konkret diagnosticerande, ”Stroke” och ”Kardiomyopati”, använder Werup sig själv som vanitasstilleben, den livfulle estradören allt mer ansatt av åldrandet (nåja, han är faktiskt bara 63 år gammal).

Borta är de yviga gesterna, de fulländade formuleringarnas musikaliska flöde som präglat så mycket av Werups tidigare poesi. ”Trötta mäns skönhet” utgör snarare en fortsättning på de kantigt buttra texterna i förra samlingen ”Provliv 1-10” från 2002. Här finns en påträngande privat självrannsakan (”Har jag innerst inne älskat livet?”), ett ifrågasättande av de livsval som gjorts och inte minst en önskan om att släppa taget. Konsten att leva och konsten att dö är tätt sammanbundna:

Lägg dig, öppna slussarna, fyll på
och tag emot av flödet, töm.
Låt bottenslammet virvla upp och iväg.
Namnen, rösterna, glöm dem, fyll på nya.
Virveln är ditt liv, ditt stora, rika, allt
längre liv, ge plats, glöm, fyll på, det går.

Det är bra, det är rysligt bra. Lika skramligt som en debut i sin nakna ärlighet. Och samtidigt med en förfinad teknik som tillkommer en åldrad veteran, trött måhända men nog så skön. show less

Jag har inte kommit till det stadiet i livet som beskrivs i "Oldboy". Därför känns kanske en del lite sökt. Men annat känns ärligt och, faktiskt, lite utlämnande.
Min första roman av Werup (vilken skulle jag välja?), kanske inte blev en fullträff, men jag gillar hans sätt att skriva, det känns lagom (o)pretentiöst och flyter på väldigt bra. Men kunde vara mer intressant.

Jacques Werup, född 14 januari 1945 i Malmö, är en svensk musiker, författare, poet, scenartist och manusförfattare. Werups poesi brukar associeras med jazz och han spelade med Frans Sjöström i Werup-Sjöströmgruppen. Han var barndomskamrat med Mikael Wiehe och Göran Skytte och debuterade som författare år 1971. På senare år har han haft flera samarbeten med kompositören Michael Saxell - bl a poesi/musikkonsertturnéerna "Gör mig lite levande" med Lill Lindfors och "En känsla show more av ljus" med Mats Ronander. Werup är bosatt i Ystad.

Werup delade år 1997 Ferlinpriset med Ola Magnell, och tilldelades år 2003 ensam av Svenska Akademien Stipendiet till Harry Martinsons minne. Tilldelades Litteraturfrämjandets stora romanpris 1980 . show less