Åke Ohlmarks (1911–1984)

Having to read this in a completely silent library (from where books could not be taken home) was terrible because there were so many parts from this book that made me want to laugh out loud.

Giving this 5 stars because this book is so unintentionally hilarious, I basically dare anyone to read it without cracking up at least a little bit. Truly this is a forgotten masterpiece.

Med tanke på hans översättning av Sagan om ringen är det inte överraskande att när Ohlmarks tar sig an att översätta Fornnordisk lyrik så resulterar det i fullt fungerande vers, där friheter snarare tas mot originalet än metriken. Originalen handlar för det mesta om panegyriska skildringar av norska småkungars liv och dåd, en genre där det ena subjektet tycks mer eller mindre utbytbart mot det andra vad det gäller egenskaper: att vara stor i strid och givmild med guld tycks i show more stort sett vara allt som krävs för att bli en god kung (med undantag för i Sighvat Tordarssons uppmaning till Magnus den gode att även vara ordfast). Dessa dikters poäng ligger heller inte i en rättvisande rundmålning av hur världen tedde sig, utan i förmågan att via kenningar uttrycka ett begränsat antal värdebegrepp på så fyndiga sätt som möjligt. I det val som sådan diktkonst ger mellan trohet mot vad som uttrycks och trohet mot hur det uttrycks har Ohlmarks alltså främst valt det senare alternativet, med på det hela taget gott resultat – naturligtvis kan inte allt bli av yppersta kvalitet.

Betydligt mer intressant som verskonst är dock det fåtal dikter som behandlar andra ämnen. Mest känd är kanske Egil Skallagrimssons vackert dystra Sonatorrek, där ärkevikingen Egil beklagar förlusten av sina söner och hur han inte kan gå i strid med havsguden Ägir, som han håller ansvarig för att sonen Bödvar drunknat. Mest känd är dock kanske inledningen, där Egil beklagar sig över hur svårt det är att dikta i hans tillstånd:

Trögt går tungan att röra,
svinga i luft sångens besman,
vant vänds ej Vidurs tjuvgods,
svårdraget ur sinnets vrå

Att jämföra med

Mjǫk erum tregt tungu at hrœra
eða loptvætt ljóðpundara;
esa nú vænligt of Viðurs þýfi
né hógdrœgt ór hugar fylgsni.

Det där med »sångens besman« som kenning för ›tunga‹ är jag tveksam till, men annars förefaller denna skaldelitteraturens höjdpunkt fått den uppmärksamhet den förtjänar. Än mer intressant är dock kanske Kormak Ögmundarsons kärleksvisa, även om det bara är de yttre attributen som uppmärksammas så lyckas den ändå mer än väl frammana bilden av en trånsjuk islänning:

Mösmyckens ungtall mycket
mer värd än Island prises,
Danmark och drygsökt Hunnlands
däld: min frid hon fällde.
Hårtornets härspjuts Eir jag
högre firar än irers
land och anglers lundar:
livet mig sundssolns Gunn är.

(alla kenningar står här för ytterst för »kvinnan«).

För den som är intresserad av att få en känsla för hur nordisk skaldediktning kan ha tett sig ter sig Ohlmarks som ett gott val, och inte alls den översättarklåpare han fått rykte om att vara. show less

Om Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen är av ojämn kvalitet så är hans egenskrivna Sagan om Tolkien rena Emyn Muil: här finns en del rätt intressanta genomgångar över vad namn kan ha kommit ifrån, en kort genomgång av Inklingarna, sammanfattningar av diverse fornsagor som inspirerat till Midgårds historia, en genomgång av livet vid Oxford universitet och faktiskt också en knapphändig biografi över Tolkien själv. Samtidigt finns det långsökta idéer, vansinniga show more missuppfattningar, banala sammanträffanden som blåses upp till viktigheter och en påtagligt nöjd Ohlmarks: tänk att han hittat och översatt detta i hans ögon odödliga mästerverk.

Det är svårt att veta exakt var man skall börja med bokens fel och brister: den rena okunnigheten om historien (exakt hur fick Ohlmarks för sig att Celebrimbor var den som tog Maktens ring från Sauron?), misstolkningarna (Drogo Bagger blir här såväl ett fyllo som mördad av sin hustru den där dagen i båten), övertolkningarna av sammanträffanden (ja, det finns många tillfällen då det är ett visst antal personer med vid ett visst tillfälle både i Sagan om ringen och i någon isländsk saga), sådana hårddragningar av jämförelser att de helt går av (visst, man kan möjligen se aspekter av Sigurd Fafnesbane i Frodo, men det betyder inte att man kan jämföra Galadriel med Brynhilde), eller försök att hitta namnlikheter som blir helt vansinniga (»Saurman« sägs ha inspirerats såväl av latinets »sarmen«, ›torrt ris‹ som något »Saras« i Arthursagan). I vissa fall skulle detta kanske kunnat mattas av läsning av Silmarillion, som mot slutet annonseras vara på väg, men det mesta får skrivas på Ohlmarks ohejdade fantasis konto.

Det hjälper inte heller att Ohlmarks också framför diverse Birger Nermansk »historia«, att han antedaterar Beowulf med tvåhundra år, att han menar att fallohiderna är en slags bushmän (förutom att de är korta syftar namnet uppenbarligen på att de gömmer sin fallos likt vissa »primitiva« folk), och att det hela är skrivet utifrån andrahandskällor. I slutändan liknar det mest att läsa En blå bok: komplett men fascinerande vansinne uppblandat med enstaka glimtar av förnuft. show less

Åke Ohlmarks nöjde sig inte med att presentera isländsk vers, han har även satt samman en antologi med svensk med bidrag från heden och katolsk tid, och givit boken det passande namnet Fornsvensk lyrik. I den trängs alltså runstensdedikationer, hedniska förbannelser, rimkrönikor, ballader, översatta hymner, lagtexter, utdrag ur Hávamál, ordstäv och Eufemiavisor. Med en så brokig uppsättning texter är det svårt att ge något slags samlat omdöme, särskilt som Ohlmarks själv show more inte verkar vara den ursprunglige översättaren utan snarare varit framme och lappat och lagat i många fall.

För att ändå göra ett försök att ge överblick kan vi börja med det material som tillkommit i heden eller halvheden tid; det är många runstenstexter som presenteras, men i enlighet med vad man normalt kan se på sådana är de flesta bara varianter på känt tema: de presenterar en storman, något denne gjort, samt vem som rest stenen efter honom. Inte oävet, men knappast något som ökar pulsen– möjligen undantaget ett lovord som för eftervärlden ter sig rätt blekt men som verkar ha varit mycket värt på den tiden: att personen var»oniding« . Dessutom finns sådant som Ohlmarks karakteristiskt fantasifulla tolkningar av Rök- och Sparlösastenarnas texter. Den sista av dessa är ju mer än lovligt fragmentarisk, men Ohlmarks har lyckats pussla ihop något, och påstår att en del av texten skall läsas:

Vi våldför man ej:
vrång varde
den vränger tecknet,
ränd i rumpan,
ruskig bög

Efter det finns det inte mycket att tillägga.

Därefter är det dock dags för lagtexterna. I enlighet med sin inte speciellt försiktiga läggning hävdar Ohhlmarks att landskapslagarna naturligtvis hade många långa år på nacken när de nedtecknades, varför de skall haft slags rytm för underlättandet av memorerandet som gjort att de kunnat tas med. Det är väl inte oäven läsning, men för att vara poesi är det ovanligt opoetiskt. Hur han riktigt motiverar medtagandet av de senare lagarna – som garanterat nedtecknades från första början – förstår jag inte riktigt, men å andra sidan är inledningsraderna av kung Kristoffers landslag om att »Sverige är av hedna värld samman kommet av svea land och göta« väl så god läsning som något annat i boken.

Efter lagarna kommer utdragen ur Eufemiavisorna, vilka tillsammans med en del andra saker på knittelvers är bland det mest läsvärda. Herr Ivar Lejonriddaren verkar inte vara en helt otrevlig figur att stifta närmare bekantskap med, fast sagan om hertig Fredrik av Normandie verkar lite väl ofokuserad för att vara läslig, och den på uppdrag av Bo Jonsson (Grip) översatta Alexandersagan verkar bara vara ett enda förvirrat mischmasch som bara borde få ligga ostört.

På den mer kyrkliga sidan finns ett par visor av gamle Brynolf Algotsson i Skara med; kristen mystik utan särdeles originalitet men knappast oläsligt. Roligare är då biskop Thomas frihetsvisa, i vilken det som bekant heter att

Frihet är det bästa ting
som kan sökas all världen kring

Även ett par andra liknande visor finns med, tämligen banala saker. Liknande politisk syftning och ibland lika njutbara som frihetsvisan är då rimkrönikorna, från Erikskrönikan till Sturekrönikan.

Förutom de ibland välbekanta, ibland obegripliga ordspråken som Grimberg på något sätt skall kunnat hopsamla återstår så bara balladerna. Om de kan kallas medeltida är väl mer än tveksamt, men att de med sina omkväden och dramatiska handling är det som idag är allra mest njutbart av allt Ohlmarks tagit med av lite större omfång torde få bestrida.

Om vi så samlar ihop detta är väl det mest bestående intrycket hur tunn den medeltida kvarlåtenskapen egentligen är: visserligen finns det ett par verkligt intressanta saker, men mycket är faktiskt närmast att betrakta som utfyllnad. Detta kan väl knappast Ohlmarks lastas för, och även om man kan resa allvarliga invändningar mot både den historiska bakgrund som ges och de ganska fria tolkningar som i vissa fall gjorts är boken dock som helhet en god översikt för den som har intresse för den äldsta svenska litteraturen och vill få några smakprov på vad den kan erbjuda. show less