Alexandra Kollontai (1872–1952)
Author of Love of Worker Bees
About the Author
Image credit: Library of Congress Prints and Photographs Division, George Grantham Bain Collection
(REPRODUCTION NUMBER: LC-DIG-ggbain-25077)
Works by Alexandra Kollontai
The Social Basis of the Female Question 17 copies
De positie van de vrouw in de ontwikkeling van de maatschappij veertien lezingen aan de Sverdlov-universiteit (1976) 13 copies, 1 review
Finland and Socialism 6 copies
Vassilissa 5 copies
The Workers Opposition in the Russian Communist Party: The Fight for Workers Democracy in the Soviet Union (2009) 4 copies
The Soviet Woman: Selected Essays 3 copies
Den första etappen 2 copies
L'Opposition ouvrière 2 copies
My Heart Belongs to the Finnish Poor 2 copies
Introdução ao pensamento feminista negro / Por um feminismo para os 99% (Portuguese Edition) (2021) 1 copy
උත්තම ආලයක කතාවක් 1 copy
Ek Mahan Prem 1 copy
International Women's Day 1 copy
Wege der Liebe : 3 Erz. 1 copy
Udvalgte skrifter 1 copy
Udvalgte skrifter 1 copy
Red Love 1 copy
Vivere la rivoluzione 1 copy
Associated Works
Tagged
Common Knowledge
- Canonical name
- Kollontai, Alexandra
- Legal name
- Kollontai, Aleksandra Mickailovna
Domontovich, Alexandra Mikhailovna - Birthdate
- 1872-03-31
- Date of death
- 1952-03-09
- Gender
- female
- Education
- University of Zurich
- Occupations
- political activist
revolutionary
writer
diplomat
feminist
autobiographer - Organizations
- Bolshevik Party
- Awards and honors
- Order of Lenin (1933)
- Short biography
- Alexandra Mikhailovna Kollontai, née Domontovich, was born in St. Petersburg, Russia to a wealthy family. Her father was a general in the Tsar’s army, and her mother was the daughter of a prosperous Finnish businessman. Alexandra's mother had fled an arranged marriage to be with her father, and this background influenced Alexandra's own views on marriage and relationships. Alexandra was a good student in childhood, with an interest in history, and learned to speak French, English, Finnish, and German. She wanted to attend university, but her mother refused permission; instead, Alexandra was to be allowed to become a school teacher before debuting in society to find a husband, as was the custom of girls of her class. At age 21, against her parents' wishes, she married her cousin Vladimir Kollontai, an engineering student of modest means, with whom she had a son. But she felt trapped by domestic life and seethed with anger at social injustice. She abandoned her husband and son and went to the University of Zurich to study political economy. Upon returning to Russia in 1899, she joined the illegal Social Democratic Labor Party to organize female workers. In 1908, about to be arrested for her political writing, she fled for Europe and the USA, where she wrote, organized, lectured, and spent time in prison for her anti-war activism. At the onset of World War I, outraged by the hypocrisy of Europe’s newly-hawkish Social Democrats, she returned to Russia in time to meet the sealed train that brought Lenin to the Finland Station. For her support of the Bolshevik Revolution, she was named Commissar for Social Welfare in the first Soviet government, a position she held for five months, before resigning in protest against the treaty of Brest-Litovsk. Kollantai continued in the government, working for women's liberation and sexual freedom, but was frequently critical of Communist Party leaders. She became a political outcast and was sent into the diplomatic corps, one of the first women in the service, with posts in Norway, Mexico, and Sweden; eventually she attained the rank of Ambassador. She wrote many publications expressing her views on the struggles of women, including short stories and the novels Love of Worker Bees and
A Great Love. Her Autobiography of a Sexually Emancipated Communist Woman was published in English in 1971. - Nationality
- USSR
- Birthplace
- St. Petersburg, Russian Empire
- Places of residence
- St. Petersburg, Russia
Zurich, Switzerland - Place of death
- Moscow, Russia, USSR
- Burial location
- Novodevichy Cemetery, Moscow, Russia
- Map Location
- Russia
Members
Reviews
Insightful writings on the oppression of women under capitalism and the beginnings of women's liberation under socialism. The collection also includes Kollontai's utopian views of establishing workers' control of production - in the midst of a civil war - suggesting that she believed socialism in one country was a possibility, even a country devastated by war. This might explain Kollontai's capitulation to Stalin and apolitical rejection of the Left (or United) Opposition, covered in the show more last section of the book. The sections on women's liberation remain relevant today and are worth reading. show less
These short stories are something unusual, and a fascinating document about early communism. Kollontai was an ardent communism back when it originated in Russia; she was present when Lenin made his triumphal return from exile.
The stories she presents here concern the decisions and sacrifices she expects good communist women to make - communal living, the abandonment of ambition - and wraps them up in a couple of love stories. Very strange, yet compelling and a must-read for anyone looking at show more that period of Russia's history. show less
The stories she presents here concern the decisions and sacrifices she expects good communist women to make - communal living, the abandonment of ambition - and wraps them up in a couple of love stories. Very strange, yet compelling and a must-read for anyone looking at show more that period of Russia's history. show less
i don't usually like translated work but i think cathy porter is excellent. she translated the diary of sofia tolstoy.
Aleksandra Kollontajs nyutkomna dagböcker påminner mig om att hennes novellsamling Arbetsbiens kärlek (1925) sedan länge haft en av hedersplatserna i bokhyllan. Inte bara för att novellerna var en viktig present mitt uppe i en stormig relation, och för att Kollontaj visade sig vara en så trösterikt anticynisk expert på havererade förhållanden. Utan också för att hon gjorde socialismens visioner även till kvinnornas domän. Eller rättare sagt: hon visade på glappet mellan show more världens då mest emanciperade lagstiftning och verkligheten. Kärleken borde enligt Kollontaj vara en frigörande kraft. Inte ytterligare en form av underordning, som i Sovjetstaten.
Senare har jag läst Arbetsbiens kärlek igen och tänkt att den minst lika mycket verkar vara Kollontajs svanesång över bolsjevismen. Kärleksparet i en av berättelserna möts i kampen för ett nytt samhälle. Sedan gör han karriär och förser sig. Hon fortsätter arbeta på basplanet. Han vänstrar med en kvinna från den forna överklassen. Kollontajs alter ego – historien har verklighetsbakgrund – lider och lämnar till slut alltihop. Relationen drabbas av både politisk och emotionell kollaps.
Men det där med bolsjevismens svanesång får ganska lite stöd i dagböckerna från 1930-talet, den period då Kollontaj var ambassadör i Sverige. Även om man i några förströdda skurar får veta vad som hände sedan.
Efter sin uppslitande skilsmässa och när den så kallade arbetaroppositionen, som Kollontaj tillhörde, tidigt på 1920-talet förlorat sitt inflytande blev Kollontaj diplomat, först i Norge, sedan i Sverige.
I dagböckerna skriver hon att Pavel Dybenko, förebilden till mannen i Arbetsbiens kärlek, söker upp henne under ett av hennes besök i Moskva och frågar hur hon kunde tillåta att han gifte om sig med den där andra kvinnan. Kollontaj noterar att hon mest känner en behaglig men ljummen vänlighet, som inför en avlägsen släkting. Några år senare, 1934, under ännu ett återbesök möter hon sin forna rival på en middag. Rivalen har skilt sig och gift om sig och är mindre vacker än tidigare. Kollontaj undrar: hur kunde hon ligga sömnlös så många nätter på grund av denna kvinna? Sedan är hon igång igen med funderingar om möjliga handelsförbindelser och diplomatiska förvecklingar, sida upp och sida ner. Inför Sovjetstaten är hon inte det minsta ljummen. Allt försvaras passionerat.
Om hon har åsikter om utvecklingen därhemma avslöjar hon det inte. En episod då hon ser till att en fängslad svensk ingenjör släpps ur sovjetisk fängelse där han hamnat på oklara grunder, är belysande.
Kollontaj har utverkat att han skickas till Sverige genom att personligen be om detta hos Stalin. En tid därefter kommer ingenjören till ambassaden och skäller ut henne. Hon har förstört hans liv, vad ska han göra nu, vem vill anställa honom i Sverige? Ingenjören tror sig vet att alltihop bara var ett misstag. Kollontaj beskriver men kommenterar inte. Självcensuren verkar sitta som en handske.
Visserligen redovisar hon sina våndor över de lidanden som kampanjen mot kulakerna orsakade under det tidiga 1930-talet, känner sig delaktig i ansvaret. Men den tydligaste kritiska synpunkten på så där 700 sidor är när hon undrar över varför Stalin måste kallas husbonde. Det låter tsardöme, menar hon.
När den tysk-ryska nonaggressionspakten är ett faktum kommer en delegation svenska fredskvinnor till beskickningen och är förbannade. Kollontaj tycker folk är besvärliga som inte fattar läget, men stänger inga dörrar, blir inte provocerad.
Utan att öppet vara emot vinterkriget agerar hon ändå förhållandevis självständigt tillsammans med en estnisk-finsk bekant från emigrationstiden, Hella Wuolijoki (nyligen skildrad i Erkki Tuomiojas Ett stänk av rött), för att få parterna till förhandlingsbordet.
Här och där märks alltså ett glapp mellan det som sker och det Kollontaj i själva verket gör. Texten till hennes dagböcker är inte heller den ursprungliga utan en renskrift som dikterades för en maskinskriverska under Kollontajs år som pensionär.
Detta sänker källvärdet, enligt Krister Wahlbeck som skrivit förordet i denna utgåva, eftersom det inte är möjligt att jämföra med originalet. Men troligen var dagböckerna, enligt Wahlbeck, ändå inte särskilt kontroversiella.
Agneta Pleijel refererar däremot i efterordet i utgåvan av Arbetsbiens kärlek från 1976 till en uppgift om att det i Kollontajs anteckningar verkligen ska ha funnits en notering om att hon tagit illa vid sig av Dybenkos avrättning 1938. Likaså att hon inte trodde på de anklagelser som riktats mot honom. Detta finns inte med i de nu utgivna dagbokstexterna.
Däremot finns det andra ledtrådar, här och var. I en rörande scen möter Kollontaj i hemlandet en grupp ryska kvinnor som samlas kring henne och pratar i munnen på varandra om forna dagar. De har inte glömt visionerna. Inte hon heller.
Men i jobbet kursade Aleksandra Kollontaj alltså Stalinsocialismen helhjärtat till den svenska allmänheten och fablade som en annan raggarmäklare fram ett palats som ännu inte var färdigbyggt, eller ens fanns. Kanske för att hon var tvungen. Kanske för att hon faktiskt litade på processen.
Ändå ger dagböckerna, även i detta tvättade manus, ett intryck av att hennes revolutionära trovärdighet just genom kvinnokampen var långt större än Sovjetstatens.
FOTNOT: I morgon kväll samtalar Ulrika Knutson med Aleksandra Kollontajs barnbarn Vladimir Kollontaj på ABF-huset i Stockholm, 18.00
Av Anne Hedén show less
Senare har jag läst Arbetsbiens kärlek igen och tänkt att den minst lika mycket verkar vara Kollontajs svanesång över bolsjevismen. Kärleksparet i en av berättelserna möts i kampen för ett nytt samhälle. Sedan gör han karriär och förser sig. Hon fortsätter arbeta på basplanet. Han vänstrar med en kvinna från den forna överklassen. Kollontajs alter ego – historien har verklighetsbakgrund – lider och lämnar till slut alltihop. Relationen drabbas av både politisk och emotionell kollaps.
Men det där med bolsjevismens svanesång får ganska lite stöd i dagböckerna från 1930-talet, den period då Kollontaj var ambassadör i Sverige. Även om man i några förströdda skurar får veta vad som hände sedan.
Efter sin uppslitande skilsmässa och när den så kallade arbetaroppositionen, som Kollontaj tillhörde, tidigt på 1920-talet förlorat sitt inflytande blev Kollontaj diplomat, först i Norge, sedan i Sverige.
I dagböckerna skriver hon att Pavel Dybenko, förebilden till mannen i Arbetsbiens kärlek, söker upp henne under ett av hennes besök i Moskva och frågar hur hon kunde tillåta att han gifte om sig med den där andra kvinnan. Kollontaj noterar att hon mest känner en behaglig men ljummen vänlighet, som inför en avlägsen släkting. Några år senare, 1934, under ännu ett återbesök möter hon sin forna rival på en middag. Rivalen har skilt sig och gift om sig och är mindre vacker än tidigare. Kollontaj undrar: hur kunde hon ligga sömnlös så många nätter på grund av denna kvinna? Sedan är hon igång igen med funderingar om möjliga handelsförbindelser och diplomatiska förvecklingar, sida upp och sida ner. Inför Sovjetstaten är hon inte det minsta ljummen. Allt försvaras passionerat.
Om hon har åsikter om utvecklingen därhemma avslöjar hon det inte. En episod då hon ser till att en fängslad svensk ingenjör släpps ur sovjetisk fängelse där han hamnat på oklara grunder, är belysande.
Kollontaj har utverkat att han skickas till Sverige genom att personligen be om detta hos Stalin. En tid därefter kommer ingenjören till ambassaden och skäller ut henne. Hon har förstört hans liv, vad ska han göra nu, vem vill anställa honom i Sverige? Ingenjören tror sig vet att alltihop bara var ett misstag. Kollontaj beskriver men kommenterar inte. Självcensuren verkar sitta som en handske.
Visserligen redovisar hon sina våndor över de lidanden som kampanjen mot kulakerna orsakade under det tidiga 1930-talet, känner sig delaktig i ansvaret. Men den tydligaste kritiska synpunkten på så där 700 sidor är när hon undrar över varför Stalin måste kallas husbonde. Det låter tsardöme, menar hon.
När den tysk-ryska nonaggressionspakten är ett faktum kommer en delegation svenska fredskvinnor till beskickningen och är förbannade. Kollontaj tycker folk är besvärliga som inte fattar läget, men stänger inga dörrar, blir inte provocerad.
Utan att öppet vara emot vinterkriget agerar hon ändå förhållandevis självständigt tillsammans med en estnisk-finsk bekant från emigrationstiden, Hella Wuolijoki (nyligen skildrad i Erkki Tuomiojas Ett stänk av rött), för att få parterna till förhandlingsbordet.
Här och där märks alltså ett glapp mellan det som sker och det Kollontaj i själva verket gör. Texten till hennes dagböcker är inte heller den ursprungliga utan en renskrift som dikterades för en maskinskriverska under Kollontajs år som pensionär.
Detta sänker källvärdet, enligt Krister Wahlbeck som skrivit förordet i denna utgåva, eftersom det inte är möjligt att jämföra med originalet. Men troligen var dagböckerna, enligt Wahlbeck, ändå inte särskilt kontroversiella.
Agneta Pleijel refererar däremot i efterordet i utgåvan av Arbetsbiens kärlek från 1976 till en uppgift om att det i Kollontajs anteckningar verkligen ska ha funnits en notering om att hon tagit illa vid sig av Dybenkos avrättning 1938. Likaså att hon inte trodde på de anklagelser som riktats mot honom. Detta finns inte med i de nu utgivna dagbokstexterna.
Däremot finns det andra ledtrådar, här och var. I en rörande scen möter Kollontaj i hemlandet en grupp ryska kvinnor som samlas kring henne och pratar i munnen på varandra om forna dagar. De har inte glömt visionerna. Inte hon heller.
Men i jobbet kursade Aleksandra Kollontaj alltså Stalinsocialismen helhjärtat till den svenska allmänheten och fablade som en annan raggarmäklare fram ett palats som ännu inte var färdigbyggt, eller ens fanns. Kanske för att hon var tvungen. Kanske för att hon faktiskt litade på processen.
Ändå ger dagböckerna, även i detta tvättade manus, ett intryck av att hennes revolutionära trovärdighet just genom kvinnokampen var långt större än Sovjetstatens.
FOTNOT: I morgon kväll samtalar Ulrika Knutson med Aleksandra Kollontajs barnbarn Vladimir Kollontaj på ABF-huset i Stockholm, 18.00
Av Anne Hedén show less
Mar 8, 2010Swedish
Lists
You May Also Like
Associated Authors
Statistics
- Works
- 92
- Also by
- 2
- Members
- 999
- Popularity
- #25,803
- Rating
- 4.0
- Reviews
- 7
- ISBNs
- 118
- Languages
- 15
- Favorited
- 3















