Lotta Lotass

This is a beautiful, poetic, straightforward, constructive (in the architect's sense of the word) and murderous (in the serial killer's sense of the word) tale of the building of a dam, the atomic bomb and a few serial killers.

Lotass' language is flourid, tight and expanding, reminiscent of [a:Åsa Ericsdotter|2992385|Åsa Ericsdotter|http://photo.goodreads.com/authors/1278185361p2/2992385.jpg]'s. The plot thickens and expands, and is as frightening as the prose avoids any type of languor, show more especially when she delves into explaining nature, it's physicalities and the building of a dam.

The serial killers - but one - are based on real ones, and I found myself trying to peel back the pet names the author had given them; I'm still not entirely sure of exactly who's who, but that doesn't matter. What I feel does matter, however, is that Lotass takes the unusual path of describing and ascribing their cores without labelling them as monsters, which is to me always refreshing.

This book definitely made me long for reading another book by the author, whom I haven't read before. show less

I did not like this book.

Jag får problem redan från början. Lotta Lotass nya romanexperiment ”Den vita jorden” ställer läsaren inför vissa grundläggande svårigheter.

Hur öppnar man den till exempel? Bara en sådan sak. Det tar ett tag innan jag upptäcker att den lilla kartongen är förseglad med ett snöre. Hur läser jag den? Inuti kartongen ligger lösa ark och små häften på några sidor vardera i en, förmodar jag, tämligen slumpartad ordning. Och gör det något om delar av boken går show more förlorade under läsningens gång? Nästan omedelbart tappade jag ett av de lösa arken som snöpligt gled in under en massiv bokhylla. Är det allvarligt?

Egentligen inte. I denna textsamling som självsvådligt avsäger sig både början och slut genom att trotsa den traditionella romanens krav på kronologi och riktning blir varje enskilt fragment fulltständigt utbytbart. Det är bara helheten som räknas. Läsningens nu. I detta nu är handlingen fullständigt underordnad. I stället präglas ”Den vita jorden” av ett apokalyptiskt islandskap, fyllt av ansiktslösa röster. Människor som kämpar mot is. Människor som kämpar mot vatten. Människor som kämpar mot berg. Pionjärer och ingenjörer, vetenskapsmän och piloter. Som alla strävar efter att utvidga något som kallas för zonen.

Precis som i den ”Tredje flykthastigheten”, Lotass roman om de sovjetiska kosmonauterna, finns här en fascination för den moderna framstegstron och dess monomana strävan efter att kontrollera naturen, att till vilket pris som helst skapa ordning i oordningen (vilket för övrigt också är den traditionella läsarens dilemma).

Här finns manualer för avståndsmätning, listor med signalförkortningar, ingående tekniska beskrivningar av vågrörelsernas matematik, dagböcker, rapporter och programförklaringar.

Skickligt fångar Lotass det förra sekelskiftets högstämda tonläge, skålarna och gratulationerna, segervissheten och de febrila spekulationerna, samtidigt som hon överlagrar dessa ord med vår egen tids förfärande insikt att människan trots allt inte är herre över sitt eget öde. Det är effektivt och omskakande.

Pionjärandan, offerviljan, men också den formen av totalitärt samhällsklimat som tvingar fram lågteknologiska massoperationer där bristen på redskap och materiel kompenseras med ett överflöd av människor och inte minst vackra ord som pionjäranda och offervilja.

Detta är en kuslig bok helt fri från den form av nostalgi som tagit udden av hennes tidigare betraktelser över modernitetens baksida. Här får ”utövandet av framstegets och teknikens konst” en omisskännelig mörk klang.

”Den vita jorden” är inte bara Lotta Lotass bästa bok. Detta är något så ovanligt som ett lyckat romanexperiment. Jag till och med sörjer sidan som försvann. show less

This little collection of loosely connected sketches gives an interesting picture of how hard life can be in the far north of Sweden and should make those of us fortunate enough to live in different circumstances appreciate what we have even more.